–        Har du sett min laddare?
–        Den ligger där, under handduken.
–        Nå, inte telefonladdarn utan den till videon.

Jag har strax innan blivit omilt väckt av en stor fet tysk mås som slagit ner sina breda platta fötter på båtpresenningen precis ovanför mitt huvud. Två deciliter iskallt kondensvatten regnar över mig.

”Gomorron Kiel!”, tänker jag och trampar på de vassa smulorna från knäckebrödspaketet som dråsat i durken i någon stor våg.

Stekpannan, våra odiskade tallrikar och bestick, från i går natt, ett virrvarr av flytrockar, bensinkanistrar, solglasögon,skidhandskar och en förkrympt pipo är det första jag ser.

Pipon har storleken av en äggvärmare efter att av misstag ha hamnat med i tvättmaskinen.

Två män som ska jobba och bo i en båt är ingen optimal ekvation. I går kväll försökte vi räkna laddarna som finns ombord. Det är högre matematik. Datorernas tre, mobiltelefonernas två, kamerornas fyra, navigatorns ena, konvertern, adaptern… Alla är helt olika, men ser likadana ut. Och de är besläktade med strumporna, man hittar aldrig rätt. Vi har också en skog av olika slags stativ. När Göran Schildt färdades på Daphne hade han två kajutor och en sittbrunn mellan dem. Den eller de som bodde i bakkajutan hade egen frid och ro. Det hade också en annan funktion: de olika båtlagen kunde ostört prata skit om varandra, vilket är en nödvändig bonus på långfärder.

Vi har också delat på oss: Lefa håller till bland kontorsutrustningen i förkajutan, jag sover på det nedsänkta soffbordet i aktern. Fast inte i natt. Det korta benet som ska fästas under bordet till natten är försvunnet. Antagligen har det rullat i väg och gömmer sig bakom någon fendert eller flytväst i styrbords förvarningsbox. Så jag kröp, uttröttad efter fjorton timmar på sjön från

Bornholm till Kiel, ihop i fosterställning på bakbänken (50 x 160 cm).

Min sovsäck är gjord för arktiska förhållanden så den är het som en turkisk bastu. Lefa däremot klagar högljutt över hur kallt det är i fören.

I genomsnitt har vi det alltså förträffligt.

Just nu har vi ett litet inredningsproblem. Lefas son, filmfotograf Thomas Weckström, ska kliva ombord för en vecka. Var vi ska placera hans nästan 190 cm långa lekamen är än så länge ett
mysterium. Vi får väl ta honom på släp.

– Konstigt att fruarna inte tände på att hänga med oss en vecka, säger Lefa.