Jag minns en landsmaninna som för några år sedan beklagade att hon inte kan ta  sina mellaneuropeiska vänner med ut på den finska landsbygden för att toaletterna är så primitiva. – De skulle aldrig kunna sätta sig på ett av våra utedass. Nu, efter några dagar på de franska kanalerna förstår jag henne: de finska utedass en håller för HÖG standard. Vi varnades av andra kanalfarare för den sanitära standarden i de fåtaliga gästhamnarna. Och man kan bara konstatera att fransmännen lyckats behålla den låga hygieniska nivån. Det lyckas om man aldrig städar utan låter spindlarna spinna sina nät som barmhärtigt döljer det värsta. Jag skonar läsaren och visar bara anläggningens utsida.

Den stora franska hamnstaden lämnar ingen oberörd. Vetskapen om hur de allierade bombade Le Havre sönder och samman ger dess nuvarande gråa framtoning en speciell skönhet.

Staden är som en seg kvinna som försvarar sina barn, sina män och sina systrar som en tigrinna. Och ljuset saknar motstycke.

De Gaulles ord griper än i dag. Frankrike har förlorat en strid. Frankrike förlorar aldrig ett krig.

Äntligen! Hundratals båtar i kanalerna, tusentals människor på kajerna!

Tyska och holländska fans försökte överrösta varandra i marinan i Lemmer invid IJsselmeer

Det lät som Hangöregattan i tredje potens. Tyskarna var högljuddare, men holländarna färgstarkare.

Stina steg ombord i Visby, eller rättare sagt: Hon flög ombord.

Stina är en,  aningen överviktig, svensk flugflicka. Av någon anledning har hon stannat kvar helt oberörd av alla danska och tyska svingårdar och ladugårdar vi passerat. Hon trivs bättre med oss. Inte ens den blåsiga Östersjööverfarten spolade i väg Stina.

I morse fick vi dock lov att skriva ett nytt kapitel i Stinas och vår gemensamma historia. Hon har hittat den betydligt mindre men desto ettrigare tysken Heinz. Vi hoppas att familjen inte växer.

Stundtals blir vi lite avundsjuka på vår föregångare Göran Schildt. Han åkte på sin Önskeresa och när han kom hem skrev han en bok. Vi skriver ett reportage och gör en video – och försöker facebooka och blogga – om vi har tillgång till nät genast på plats.

Videon är en ny bekantskap. Det har visat sig att det tar timmar att samla matetial och ännu läbgre att editera lagra och skicka.
Men roligt är det.

På bilden Lefa ”Fellini” Weckström.

På Österjön var det lite tunnsått…

–        Har du sett min laddare?
–        Den ligger där, under handduken.
–        Nå, inte telefonladdarn utan den till videon.

Jag har strax innan blivit omilt väckt av en stor fet tysk mås som slagit ner sina breda platta fötter på båtpresenningen precis ovanför mitt huvud. Två deciliter iskallt kondensvatten regnar över mig.

”Gomorron Kiel!”, tänker jag och trampar på de vassa smulorna från knäckebrödspaketet som dråsat i durken i någon stor våg.

Stekpannan, våra odiskade tallrikar och bestick, från i går natt, ett virrvarr av flytrockar, bensinkanistrar, solglasögon,skidhandskar och en förkrympt pipo är det första jag ser.

Pipon har storleken av en äggvärmare efter att av misstag ha hamnat med i tvättmaskinen.

Två män som ska jobba och bo i en båt är ingen optimal ekvation. I går kväll försökte vi räkna laddarna som finns ombord. Det är högre matematik. Datorernas tre, mobiltelefonernas två, kamerornas fyra, navigatorns ena, konvertern, adaptern… Alla är helt olika, men ser likadana ut. Och de är besläktade med strumporna, man hittar aldrig rätt. Vi har också en skog av olika slags stativ. När Göran Schildt färdades på Daphne hade han två kajutor och en sittbrunn mellan dem. Den eller de som bodde i bakkajutan hade egen frid och ro. Det hade också en annan funktion: de olika båtlagen kunde ostört prata skit om varandra, vilket är en nödvändig bonus på långfärder.

Vi har också delat på oss: Lefa håller till bland kontorsutrustningen i förkajutan, jag sover på det nedsänkta soffbordet i aktern. Fast inte i natt. Det korta benet som ska fästas under bordet till natten är försvunnet. Antagligen har det rullat i väg och gömmer sig bakom någon fendert eller flytväst i styrbords förvarningsbox. Så jag kröp, uttröttad efter fjorton timmar på sjön från

Bornholm till Kiel, ihop i fosterställning på bakbänken (50 x 160 cm).

Min sovsäck är gjord för arktiska förhållanden så den är het som en turkisk bastu. Lefa däremot klagar högljutt över hur kallt det är i fören.

I genomsnitt har vi det alltså förträffligt.

Just nu har vi ett litet inredningsproblem. Lefas son, filmfotograf Thomas Weckström, ska kliva ombord för en vecka. Var vi ska placera hans nästan 190 cm långa lekamen är än så länge ett
mysterium. Vi får väl ta honom på släp.

– Konstigt att fruarna inte tände på att hänga med oss en vecka, säger Lefa.

glass!

I Glassmagasinet i Visby hamn hittar man världens största glassortiment.

En sjöman kan, såsom på bilden, med fördel smutta på en whiskyglass.

Gotländskorna Veronica och Cecilia föredrar pastellfärgade sorter.

Båten tankade, sjömännen utsövda. En härlig morgon att ta kurs mot Morgonland och sedan Gotland.

Morgonland bör föresten på en av krigets märkligare historier. En liten finländsk grupp lämnades på ön utan båt. När ryssarna som låg i Hangö kom med stormbåtarna försökte de gömma sig i en liten damm. Det påträffades förstås och fick tillbringa åratal i ryska fångläger.

Svårt att tänka sig en morgon som denna.

En bättre start på sommaräventyret kunde vi inte ha fått. Läsare, vänner och bekanta trängdes på kajkanten för att vinka farväl.
Vårt lilla pentry fylldes av champagne, choklad, smörgåsar och kaffe och blommor trots att vi ännu inte gjort ett dyft.
Husis egen läkare Tom Björkell hörde till dem som kom, främst för att försäkra sig om att skepparns knä är ok. Det är det.
Överborgmästare Jussi Pajunen vinkade farväl och undrade om hans kollega i Paris kommer och möter oss. Får se?
Strax efter 11, efter att ha blivit filmade pch avporträtterade kom vi äntligen i väg. Och redan klockan tre styrde vi in i den än så länge tomma Östra hamneni Hangö.
Hangö bidar ännu sin tid i väntan på turister. Det är bara miltären som skjuter

och lever rövare.
Nu ska vi äta, bunkra och stuva om allt i båten. Kajutan ser ut som efter en granatattack för vi hann aldrig ordna upp före avfärden.
I morgon i gryningen susar vi mot Gotland. Före det ska vi göra en lite avvikelse från rutten. Mer om det i morgon, förutsatt att vädrets makter stått oss bi.